top of page
Iwette Rapoport

Normaliseringen av en våldsam relation

Uppdaterat: 15 apr.

Våld i nära relationer är ett utbrett och genomgripande problem i samhället. Trots att det ofta rapporteras i nyheterna och diskuteras bland vänner och bekanta, är det fortfarande en av de mest under-rapporterade frågorna i vårt samhälle. En fråga som ofta ställs är varför människor stannar kvar i destruktiva relationer. Trots ökad brutalitet och förtryck, varför fortsätter människor att stanna i dessa relationer?


Normaliseringen av en våldsam relation

Våld i nära relationer och normaliseringsprocessen

Jag använder mig av analogin om en groda placeras i kokande vatten för att förklara hur det är möjligt. Placeras grodan direkt i kokande vatten hoppar den omedelbart ut, men om den placeras i kallt vatten som gradvis värms upp, stannar den kvar tills den dör. På samma sätt introduceras våld gradvis och ökar i intensitet och frekvens över tid, kombinerat med en traumatisk bindning mellan parterna, vilket gör det mycket svårt för våra hjärnor att lämna dessa relationer. Den traumatiska bindningen innebär att våldet växlar mellan våld och värme.

För att hjälpa till att besvara denna fråga har Change Collective identifierat tre övergripande faser av destruktiva relationer. Den första fasen är förälskelse- och kontrollfasen, den andra är anpassningsfasen och den tredje är när allt är svart och vitt.


Det är viktigt att förstå att offret inte bär något ansvar för våldet som sker, och att det är förövaren som bär allt ansvar. Det är också viktigt att förstå att våldet aldrig är acceptabelt och att det finns hjälp att få.

De tre faserna i normaliseringen

I den första fasen utsätts offret för "positiv kritik" och får mycket uppmärksamhet genom telefonsamtal, textmeddelanden eller att bli hämtad från olika aktiviteter. Mycket av denna uppmärksamhet kan uppfattas som "gullig svartsjuka", kärlek eller omtanke. Men snart övergår "positiv kritik" till kritik av beteende, klädstil eller andra begränsningar, som att inte tillåta offret att träffa sina vänner. Vid slutet av denna fas kan den första knuffen eller andra former av våld, som sexuellt våld, inträffa.


I den andra fasen ökar alla former av våld i intensitet och frekvens, och flera former av våld är ofta inblandade. Om detta hade inträffat i början av relationen skulle de flesta lämna, men nu är vägen ut svår att se. Den våldsutsatta har brutits ner och i vissa fall har svårt att se hur de skulle kunna överleva utan relationen. Generellt externaliserar förövaren våldet, vilket innebär att allt våld placeras utanför förövaren själv, och om offret hade varit bättre, mer intelligent eller på något annat sätt mer avancerat, skulle inte våldet ha inträffat. Samtidigt internaliserar offret våldet, vanligtvis genom att tänka att om bara de hade varit bättre skulle inte våldet ha inträffat. Detta beror på att offret inte kan leva upp till vad som krävs i en relation. Offret beter sig fel eller klär sig fel, och om de hade varit roligare att vara med eller inte hade pratat så mycket, skulle inte det senaste utbrottet ha inträffat. Offret tror vanligtvis också att de kan kontrollera våldet vid den här fasen, om och när det inträffar. Det sker omedvetet eller medvetet. Kontrollen som de tror att de har är en anledning till att stanna i relationen. Vi säger att det inte finns någon kontroll, våldet har gått så långt och för många gränser har korsats att våldet kommer att öka i intensitet och frekvens när det har gått så här långt.


I den tredje och sista fasen är allt våld allvarligt, och offret gör allt för att överleva och hålla hemligheten inom de fyra väggarna. Om det finns barn involverade gör de också vad de kan för att hålla hemligheten dold från skolan och andra aktiviteter. Alla normaliseras in i våldet.

Det är viktigt att förstå att offret inte bär något ansvar för våldet som sker, och att det är förövaren som bär allt ansvar. Det är också viktigt att förstå att våldet aldrig är acceptabelt och att det finns hjälp att få.


Vi arbetar för en nollvision

Vad kan man göra? Det är en komplex fråga som inte har något enkelt svar. Men ett första steg är att bryta tystnaden. Vi behöver prata om det här, höja medvetenheten och lyfta frågan på agendan. Detta är inte en privat angelägenhet utan en samhällsfråga. Vi behöver också stärka det juridiska skyddet för utsatta och se till att de får den hjälp de behöver.


Men vi kan inte bara lita på att lagar och regler ska lösa problemet. Vi behöver också förändra normer och värderingar i samhället. Det handlar om att ifrågasätta destruktiva mönster och istället uppmuntra respektfulla och jämställda relationer. Det handlar också om att ge unga människor verktyg för att hantera konflikter på ett positivt sätt och att lära sig vad en hälsosam relation faktiskt innebär.


Det är en utmaning som kräver insatser från hela samhället. Men vi kan inte låta oss överväldigas av problemets omfattning. Vi kan alla bidra på vårt sätt, genom att stå upp för de som är utsatta, genom att utbilda oss själva och andra och genom att ta ansvar för att skapa en tryggare och mer jämställd värld.


Vi kan inte längre blunda för det faktum att våld i nära relationer är en av de största samhällsutmaningarna vi står inför idag. Men vi kan också se detta som en möjlighet att skapa förändring, att lära oss av de som har överlevt och att arbeta tillsammans för att skapa en bättre framtid för alla.


Låt oss bryta tystnaden och kämpa tillsammans mot våld i nära relationer. För det är bara när vi vågar tala om det och agera som vi kan skapa verklig förändring!









23 visningar0 kommentarer

Comments


bottom of page